Vår relation till gröten var till en början enkel –när vi fann gröt åt vi den. Allteftersom vi blev äldre började vi akta men säkert urskilja ett mönster i var och när vi kunde finna gröt. Hemma hos oss själva serverades gröt sällan och vid oväntade tillfällen. Våra föräldrar hade växt upp under en tid då snålandet och sparandet fortfarande gick på rutin i de flesta hem. Den billiga gröten var självklar vardagsmat och reflexmässigt hällde man resterna efter den i bröddegen och kokade ny gröt på de sista torra brödkanterna. Båda våra föräldrar hade dock upplevt sin barndoms vardagsgröt som tråkig, klibbig och illasmakande på ett, visserligen subtilt men samtidigt ihärdigt, vis. De såg aldrig någon anledning att utsätta oss för det de själva avskytt när det faktiskt fanns gott om pengar till bröd, ost och smör. Hos våra finlandssvenska morföräldrar däremot stod grötkastrullen punktligt på bordet 06.30 var morgon. Deras vanor hade inte förändrats mycket sedan ransoneringen under andra världskriget, då gröt var en av de få tillgängliga maträtterna. Trots våra föräldrars ogillande introducerade de oss till havregrynsgröt, råggröt och potatisgröt. När vi till sist var gamla nog att flytta hemifrån hade vi för länge sedan lärt oss att laga vår egen gröt. Men trots att vi nu alltså behärskade gröten, i den bemärkelsen att vi både skapade och förtärde den, hade vi börjat undra över den mer och mer.
”Ju mer gröt vi äter, desto större del av vår egen materia är i själva verket uppbyggd av gröt” sa vi till varandra. ”Kanske är det gröten i våra hjärnceller som söker efter svaret på frågan om sig själv?”
Sedan hösten 2009 är vi båda två bosatta i Malmö. Jana har nyligen avslutat en treårig utbildning på Kunsthøgskolen i Oslo, Vanda har läst två år på Skurups Folkhögskolas skrivarlinje. Nu håller vi på med gröt.
* — Obligatoriska fält
