http://www.sr.se/varmland/nyheter/artikel.asp?artikel=3151489

http://www.nwt.se/sunne/article592144.ece

http://vf.se/Nyheter/Varmland/Lennart-Svahn-nast-bast-pa-grotkokning-091011.aspx

http://www.dn.se/opinion/signerat/eu-stod-den-som-far-resebidrag-kan-dra-en-skrona-1.975656

/vanda och jana

Gröt brukar kallas världens äldsta maträtt och har genom historien fungerat som såväl vardags- som festmat, världen över. Det var med glädje som vi, i söndags, tog på oss själva uppgiften att arrangera Sveriges enda bidrag till den nyligen instiftade Världsgrötdagen, i form av en grötfest. På temat ‘tradition och förnyelse’ komponerade vi den trerättersmeny som beskrives nedan. För att förhöja den festliga stämningen uppdrog vi vår särskilt inbjudna skotte (Skottland har kallats The land of porridge) att tillverka ändamålsenliga servetter.

Skotsk havregrötsaperitif

2, 5 dl grovmalet havremjöl, direktimporterat från Skottland
7,5 dl Vatten
Salt
Sylt till garnering

Mjölet rördes ut med lika mycket kallt vatten i en kastrull. Blandningen kokades upp och späddes med lite vatten i taget tills dess att konsistensen var tillfredsställande. Vi saltade gröten och lät den så stå och svälla under lock i ca 10 min innan den klickades upp i rosaskimrande glas av plast. Vår skotte garnerade alla portioner med en klick hemkokt sylt innan den serverades.

Potatisgröt med ett mänskligt ansikte

3 kg potatis
Vatten
6 dl rågmjöl
Salt

Vi kokade den tärnade potatisen  i så mycket saltat vatten att den precis täcktes, till dess att den blev mjuk. Därefter tog vi potatisen av plattan och mosade den i sitt kokvatten, samt redde av det med rågmjöl. Mera salt tillsattes medan gröten kokade ihop på svag värme ytterligare 10 minuter. Gröten serverades på ett stort grötfat som gästerna på traditionellt sett fick trängas kring.

Vid festliga tillfällen brukade förr det stora grötfatet smyckas med ett ”smöröga” alt. ”brännvinsöga” i grötens mitt, i vilket matgästerna kunde doppa sina skedar inför varje tugga för att få extra smak. Vi slog, dagen till ära, på stort och piffade upp grötfaten med både smöröga, brännvinsöga, lingonsylt och andra överraskningar. (Jenny, du hittade en Subcomandante Marcos docka i din gröt, men glömde inkassera din gåva! Den väntar på dig. Det är inte tapiocagröt.)

Uppchnervänd dessertgröt

1 l avorioris
2 l vatten
2 l sojamjölk
1/2 l sojagrädde
Skal från 10 citroner
Saft från 3 citroner
4 dl gröna russin
Salt
5 bananer
1 kg vinddruvor

Riset blötlades i vattnet ca 8 timmar. Sedan tillsatte vi sojamjölk, sojagrädde, rivet citronskal, citronsaft, finhackade russin och salt, samt kokade detta ca 1 timme. Gröten hälldes sedan i oljade formar, varvad med mosad banan, samt placerades i kylen för att stelna. Till festliga bjudningar i Skandinavien var det förr kutym att ta med sig en så kallad ’förningsgröt’, vilken man låtit stelna i en, för ändamålet vackert utsnidad grötform, så att gröten smyckats med dekorativa mönster (detta inspirerat av borgerlighetens stiliga aladåber). Vi hade ingen grötform, utan lät vår gröt stelna i andra kärl som vi fann  lämpliga.

Dagen därpå vände vi upp gröten på serveringsfat. Detta gick olika bra för grötarna i de olika kärlen. Vi garnerade därefter resultaten med kluvna, urkärnade vindruvor. En av grötarna började plötsligt och oväntat avge vätska. Troligtvis var det en kombination av fruktsaft och kokvatten som kondenserat då den låg i formen. Vi tvingades lösa detta genom att utföra en desperat åtgärd.

Tack alla ni som ville vara med oss och fira Worl Porridge Day! Vi hade det ytterst trevligt, blev mätta, samlade in  45 pund till Mary’s Meals och vår speciellt inbjudna skotte  lärde sig säga ”Glad Grötdag” på felfri svenska. Vill Du skänka en slant till Mary’s Meals kan du göra det här.

Glad Grötdag alla läsare!

/vanda och jana

…var det i söndags, när World Porridge Day för första gången i historien firades. World Porridge Day etablerades i år, genom ett samarbete mellan Golden Spurtle - arrangörerna av Världsmästerskapen i Grötkokning, samt Mary’s Meals – en skotsk organisation som förser skolbarn med grötluncher i flera av världens fattigaste länder. Grötentusiaster världen över uppmanades att anordna egna ’grötfrukostar’, och i samband med dessa samla in välbehövligt bistånd till Mary’s Meals. Porridgehunters bidgrog givetvis genom att arrangera ett event, i traditionens och förnyelsens anda. Fler bilder och berättelser från vår egen Världsgrötdag kommer upp här på bloggen inom kort, tills vidare får ni hålla till godo med denna bild:

Förberedelser inför grötdagen

Samtidigt med World Porridge Day gick alltså även årets VM i Grötkokning av stapeln i Carrbridge, Skottland. Vinnaren rapporteras detta år ha blivit en amerikansk cyklist och fullkornsspecialist från företaget Bob’s Red Mill, Natural Foods, vid namn Matthew Cox. I den mer spaceade specialgrötsgrenen vann i år Anna-Louise Batchelor, tack vare en gröträtt hon presenterade som Steamed porridge spotted dick with custard. Vi har konfronterat en äkta skotte med denna information, och blivit försäkrade om att det inte är något konstigt med att kalla sin gröträtt detta.

Vi var lite extra spända på resultatet i specialgrötsklassen i år, eftersom vi visste att svenske Lennart Swahn, från Stöpaforskvarn, i år tänkte bidra med en klassisk portion nävgröt, serverad på traditionellt vis med lingon och stekt fläsk. Nävgröt är en Värmländsk specialitet som utmärker sig genom att den tillagas till en så tjock och svampig konsistens att den kan ätas direkt med näven. Skottland kan tacka inga mindre än just Porridgehunters för introduktionen till denna exotiska delikatess – det var nämligen vi som tipsade Lennart om Grötkoknings VM då vi förra året besökte Stöpaforskvarn för att fånga en glimt av Sveriges enda skrädmjölsmjölnare in action. Lennart rapporteras till vår glädje ha fått mycket beröm av juryn – som annars konservativt nog brukar anse ’fri från mjölklumpar’ som det viktigaste kriteriet för en bra gröt.

Porridgehunters besök på Stöpaforskvarn hösten 2008. Nävgröt ätes samtidigt som det spanas runt i rummet efter mer nävgröt…

/vanda

För en tid sedan fick jag en Porridge Soap från Lush av ett par vänner. Den luktade gott och såg ut som en klump gröt. Denna enkla gåva satte igång en hel händelsekedja.

När jag senare samma kväll mötte min vän, som nedan kommer refereras till som Försöksföttersinnehavaren, och en av hans bekanta, nedan refererad till som Informationskällan, berättade jag om min present.
”Den har jag provat, den är jättebra” sa Informationskällan, och tillfogade vänd mot Försöksföttersinnehavaren ”Förresten, du som har problem med dina fotsulor, du borde ju prova att packa in dem i havregrynsgröt. Det är jättebra!”
Betydligt mer entusiastiskt än Försöksföttersinnehavaren, som vid tillfället visade upp en min av såväl skepsis som nervositet, frågade jag hur detta skulle gå till.
Informationskällan gav instruktioner.
Efter att Försöksföttersinnehavaren och jag druckit några öl lovade han mig till slut att upplåta sina fötter som experimentobjekt.
”Det är ju ändå for videnskaben” konstaterade han, och det skålade vi på.

När jag mötte Försöksföttersinnehavaren igen, nästan en månad senare, hade både skepsisen och nervositeten återvänt till hans blick. Experimentet hade förhalats flera gånger men nu skulle det äntligen bli av. Fötterna som skulle användas inspekterades, de såg ganska risiga ut.

Experimentet påbörjades. Klockan var vid tidpunkten 17.50. En gröt kokades enligt följande recept:
3 dl glutenfria ångpreparerade och pressade havregryn av märket Semper
6 dl kranvatten
1 nypa pyramidformade havssaltsflingor av märket Maldon, med sloganen ’kockarnas naturliga val’.
En mindre portion vardera åts upp, den smakade mycket gott, resten fick stå och svalna lite.

Med jämna mellanrum droppades en klick av havregröten på den ena foten, för att kontrollera temperaturen. Kl. 18.15 befanns temperaturen ligga någonstans i mitten av intervallet mellan kroppstemperatur och kokpunkt. 2 st. inpackningar tillreddes då i varsin 5 liters fryspåse och fötterna nedsänktes i dessa. Det utropades med ett plågat tonfall att gröten nog borde fått svalna en stund till. Gröten i påsarna masserades runt på fötterna.

Det diskuterades huruvida någon typ av värmande sockar borde dragas på, utanpå plastpåsarna. Några sådana fanns dock inte att tillgå, men efter övervägande fattades beslut om att linda 1 kefiyye runt den ena foten, nedan refererad till som Fot 1, medan den andra, nedan referarad till som Fot 2, enbart isolerades medelst en extra fryspåse. Försöksföttersinnehavaren uppgav att fötterna kändes behagliga.

Därefter väntades det. KL. 20.00 väcktes frågan om vad det väntades på. Det visade sig omöjligt att erinra sig nästa steg i instruktionerna som fåtts från Informationskällan. Beslut fattades om att konsultera Informationskällan via sms men svar dröjde, varför även 118 118 kontaktades.

Då 118 118 svarade ”Vår tjänst är populär, din fråga har placerats i kö. Vi arbetar intensivt på att besvara din fråga så snart som möjligt.” fattades självständigt beslutet att försöka påskynda torkningen av havret genom användandet av en 2000 watts varmluftsfläkt.

Frågan väcktes även om huruvida havregrynsgröt verkligen torkar när den isolerats med fryspåsar. Det konstaterades att påsarna enligt förpackningen enbart skulle bevara lukt och smak, ej fukt. Det observerades av Försöksföttersinnehavaren att tårna på båda fötter tycktes ha börjat skrynklas ihop till russinliknande struktur och att russin passar utmärkt i havregrynsgröt.

KL. 21.10 kom följande svar från Informationskällan ”Ja, eller lägger du det i plastpåsar stelnar det nog inte.. Bara det suger in ordentligt! Hur går det? Känns det mysigt?” Denna effekt av plastpåsarna hade anats, men viftats bort. Vad skulle nu göras? Det beslutades att plastpåsen på Fot 2 skulle avlägsnas, och att Fot 2 skulle beblåsas intensivt med varmluftsfläkt under ca 30 min. Informationskällan meddelades om ändringarna i planen.

Kl.  21.40 beslutades det att gröten, vilken nu börjat torka in runt fotknölarna på Fot 2, skulle skrapas av båda fötter med fingrarna. Det observerades att torkad gröt har egenskaper som delvis liknar de hos vax när den applicerats på hårklädda kroppsdelar. Den icketorkade gröten var än svårare än den torkade att skrapa bort, den geggades istället runt än mer på såväl fötter som fingrar och golvyta.

Experimentet förflyttades till duschen.

Resultatet efter grötavlägsnandet visade att Fot 2 hade fått en gråblek färgton och såg lite svullen ut. Fot 1 däremot var brandröd till färgen. Både Fot 1 och Fot 2 kändes enligt uppgift från Försöksföttersinnehavaren ”som välsignade med helt nya mjuka trampdynor”, möjligen kändes Fot 1 lite mer harmonisk än Fot 2, trots att Fot 2 såg betydligt mer harmonisk, på gränsen till mosig ut, medan Fot 1 hade ett mer upprört utseende.

Kl. 22.00 var experimentet avslutat. Enligt den slutliga utvärderingen hade det varit till belåtenhet. Möjliga förbättringar till nästa gång vore att linda in båda fötter i kefiyye och kanske även att tillsätta andra ingredienser i gröten, tillexempel linfrön.

Kl. 22.30 anlände följande sms från Informationskällan: ”Varmluftsfläkt? Det ingick inte i receptet! Jag kan riktigt se det framför mig. Du åt upp gröten sen va?”. 118 118 däremot arbetar enl. senaste uppgift fortfarande intensivt på att besvara frågan så snart som möjligt. Porridgehunters hoppas på en framtida uppdatering!

/vanda

Härommorgonen ville jag snabbt mjuka upp lite havregryn för att så tillsätta dem i en smoothie. (Det går även utmärkt att mixa obehandlade havregryn i fruktdrinkar.) Till detta tillfälle kändes det överdrivet att plocka fram en kastrull och börja koka, oavsett hur snabbt det går, då det hade slutat med att jag fått, inte mera disk, men en riktig gröt, och den situationen hade jag haft svårt att tackla sådär på morgonen. Istället använde jag mig av vattenkokare, hällde det heta vattnet över grynen och la ett lock över skålen. Där låg de och svällde medan jag påbörjade mixandet av övriga ingredienser. Efter några få minuter lyfte jag på locket och såg att det redan blivit en nästan färdig gröt av det hela. Lite löst vatten ”flöt på ytan”, och grynen var aningen mindre kokta än jag låter dem bli i mina gröter. Jag tog en sked och smakade. Det var häpnadsväckande gott, jag tog en tugga till och stornjöt av den rena havresmaken som inte var besudlad av salt, vilket jag annars anser vara en viktig ingrediens i grötkok. Efter att ha slevat i mig hälften sa jag högt ”stopp” till mig själv, och hällde det sista i drinken (som också blev väldigt god).

Nästa morgon hade jag smaken av de osaltade grynen nära i minnet, och bestämde mig för att koka en sådan gröt. Vid sidan av detta kände jag att både yoghurt och färsk frukt hade passat in. Gröten kokades i kastrull. Möjligt är att den fick stå för länge på plattan. När jag lyfte på locket hade hela gröten geggats ihop ordentligt till en helhet och liksom börjat lyfta från botten. Inte som i ”nu kokar jag över” utan som i ”nu har jag pressat mig själv till ett pappersark som tänker lyfta och flyga härifrån”. Jag ställde snabbt av den från värmen, rörde i lite extra vatten och satte tillbaka locket. Jag vet inte om det var den för långa koktiden eller det fenomen att det tillagades i kastrull som gjorde att jag inte alls uppskattade smaken idag. Ännu en stor skillnad var den att jag idag tillsatt krossade linfrön i koket, (dock uppskattar jag verkligen smaken av naturella sådana, blötlagda eller inte hade jag inte valt att salta dem).

Överst fr. vänster: Rooiboste, osaltad havregrynsgröt med krossade linfrön, färsk frukt, sojayoghurt med blötlagda hampafrön.

Jag provade mig sakta fram vid frukosten att ta en sked gröt ihop med något av allt det andra jag dukat fram på bordet. Bäst fungerade en liten bit gråpäron med tahina ringlat över. Jag ska dock inte förneka att jag tyckte ännu bättre om kombinationen då jag toppade det hela med lite bergssalt från himalaya. Om jag haft en mikrovågsugn skulle jag ha provat hur den osaltade gröten gjort sig i den.

/jana

Trots att jag, till skillnad från Porridgehunter d.y., inte har flyttat har även mitt kök fått nya inslag. Närmare bestämt en ny lägenhetskompis, som ofta står i nämnda kök och tillagar mat. För några dagar sedan skulle hon just till att koka havregrynsgröt när jag kom in i köket på morgonen, och hon frågade om jag ville ha. Givetvis ville jag det. Det visade sig då att hon kokade sin havregrynsgröt utan salt.
”Havret har väldigt mycket smak i sig” menade hon. ”Saltet förtar något av den naturliga smaken, och ju mer man saltar, desto mer salt tror man att man måste ha för att gröten ska smaka något. Första gångerna man äter osaltad gröt tycker man att den saknar något, men sedan vänjer man sig vid, och lär sig uppskatta den rena havresmaken.”
Intressant, teoretiskt sett, men jag ville ändå ha salt i min frukostgröt och beslutade mig för att tillsätta det i efterhand till min tallrik. Nu föll det sig dock så att det enda neutrala salt jag hade hemma var ett mycket grovkornigt havssalt som är helt värdelöst i matlagning om man inte låter det lösas upp i rikligt med vatten, helst under kokning. Istället chansade jag därför på att röra ut lite Herbamares Örtsalt i gröten. Detta var en oväntad hit. Den vaga örtsmaken försvann nästan i den krämiga havremassan, men efterlämnade en mystisk hint av något spännande och annorlunda. Prova gärna!

I somras tog jag för övrigt en promenad med en barndomsvän, och samtalet gled snart in på gröt. Det visade sig att även hon skaffat ny inneboende, en bekants 20-åriga lillebror. Varje morgon, berättade hon, så brukade hon koka sig en portion havregrynsgröt på spisen. Ungefär samtidigt brukade hennes inneboende tillaga en portion havregrynsgröt åt sig i microvågsugnen.
”Det är märkligt. Det tar nog precis lika lång tid för oss båda att tillaga vår gröt. Jag blir iochförsig tvungen att diska både kastrull och tallrik efteråt, men det handlar ju bara om någon minuts extra arbete. Och någon gång ibland kokar hans gröt över och det är ju jobbigare att rengöra microvågsugnen än en kastrull, så det går nog på ett ut i längden. Och resultatet blir nog identiskt. Ändå skulle jag aldrig komma på tanken att koka min gröt i micron och han tycker det verkar alldeles för jobbigt att göra det på spisen. Det måste vara en generationsfråga!” sa min 27-åriga vän.

/vanda

Vad föder vad, av förändringar i ens liv? Då man stöter på nya platser, nya människor bildas nya mönster, nya vanor. Man påverkar och påverkas. I takt med att det yttre i ens liv förändras, sker även något i det inre. Eller är det tvärtom? Att det inre sakta strålar ut genom ens celler och hud, ända tills man själv, till slut, uppmärksammar det då man står i matbutiken och plockar på sig hirs och bovete av ekologiska märken istället för de billigaste havregrynen? Är det även då man väljer att ta en omväg hem? För att få perspektiv på tillvaron. Att flytta till ett nytt land eller få nya intressen? När sker egentligen förändringen? Kan man peka ut den tidpunkten i en process, då något blir annorlunda?

Min mamma började äta gröt i sommar. Vid en ålder av 54, efter att ha varit en stark motståndare av rätten hela sitt liv. Hennes intresse för denna blogg utökades, eller var det egentligen tvärtom? Jag tog oväntat efter bitar av min mammas nya grötvanor (!) och från att ha trott mig stå stabilt som en pinne fastgjuten i cement, på grötfronten, vändes mina referenser och min smak upp och ner, vreds ut och in. Jag flyttade till Malmö i samma veva. Ny stad, nygammalt land, nya lägenhetskompisar.

Jag går till affären för att köpa havregryn. Jag kommer hem med ekologisk hirs och bovete. I köket möter jag en av de två jag numera delar lägenhet med. Hon är dansk och älskar mat. Hon fyller problemfritt alla kökets lådor och skafferier med sina varor, och då det är inte småkakor och knäckebröd jag pratar om. Det är inte pulversoppor och konservburkar. Det är spannmål. Det är fullkorn och hela gryn. Här finns ekologiskt och rättvisemärkt. Hon säger till mig att det låter spännande med en bok om gröt. (Jag tror hon säger det, hon har en svår dialekt (om inte alla danska dialekter är svåra)). Jag svarar att det är det och frågar förväntansfullt vad hon tycker om rätten. Efter att ha spanat in hennes tre olika sorter av quinoa, hennes hela bovete och hennes bovete i mjölform, hennes polenta och hennes rågkross, hennes enorma påse med havregryn….väntar jag mig en inbiten grötfantast. Men till min besvikelse svarar hon om att gröt är något hon åt ibland som barn. Och hon tänker att det är nyttig mat för gamla och sjuka. Men inte direkt något hon suktar efter idag.

Jag börjar på ett svar om att det väl är vanligare i Sverige, och hon lägger till att det kan ju smaka bra om man har mycket nötter och torkad frukt som tillbehör. Och hon berättar om en gröt hon faktiskt tycker är riktigt god. Hon berättar för mig vad den innehåller, jag spetsar öronen, och avbryter henne en första gång då hon kommer till ordet pære. Jag vill försäkra mig om att hon snackar päron och inte potatis. Jag har rätt i det, och hon fortsätter. Jag vågar inte avbryta nästa gång jag inte förstår hennes danska dialekt, utan föreställer mig vad orden kan betyda. Utifrån min kreativitet bestämmer jag mig för att grunden i gröten är bovete. Päronen är bara ett tillbehör, liksom sirop. Jag funderar på vad det betyder, sirap eller saft eller sylt? Jag låter samtalsämnet glida vidare in på något annat, samtidigt som jag försöker föreställa mig höstens förändringar. Min danska sambos prat sätter en sorts standard för det hela. Det blir grötigt.

/jana

Det är sällan jag har så mycket blåbär hemma att jag vågar mig på att experimentera med dem, när det gäller såpass dyrbara råvaror brukar jag fegt tillaga enbart säkra kort. Efter årets blåbärsskörd tyckte jag ändå att jag hade råd att kosta på mig åtminstone ett helt nytt och obeprövat hopkok och tillagade en gröt enligt följande recept:

1 dl havregryn
2 dl vatten
1/2 dl blåbär
10 finstrimlade bitar av inlagd ingefära (sådan som brukar serveras till sushi).
En knivsudd salt

Alla ingredienser kokades samman, samt serverades med sojamjölk och en kopp kaffe.

Detta recept kan inte rekommenderas. Den inlagda ingefärans märkligt sötsura sälta skar sig på ett förvånansvärt starkt sätt mot havrens jolmighet och blåbären tycktes bara förstärka den smakmässiga konflikten.

/vanda

Det spelar ingen roll hur lång tid i förväg man påbörjar sitt nedpackande vid en flytt, det är alltid ett antal saker som bara måste göras sist av allt. Plocka blåbär kan höra dit, om flytten sker mitt i den bästa bärsäsongen och man vet med sig att ens destination inte en gång har en skog att bjuda på. Andra saker som måste göras sist av allt är sånt som att bära ut sin säng, packa tandborsten, städa, och inte minst packa ut den mat man inte lyckats äta ur skafferiet. Mjöl- och grynresterna skrek om min uppmärksamhet varenda morgon den sista veckan i Oslo, men lika ofta avfärdade jag deras rop om att bli uppätna med att jag var för stressad för att orka med några experiment. Därför skedde i princip ingenting på gryn- och blåbärsfronten på väldigt länge för min del, ingenting skedde faktiskt över huvud taget på självaste grötfronten. Istället stressade jag med att äta upp blåbären jag varit tvungen att plocka helt på sluttampen, eftersom jag var rädd att de inte skulle klara av den långa resan ner till Sydsverige. Detta projekt lyckades jag ganska bra med, och till slut hade jag bara 2,5 dl kvar som jag omsorgsfullt packade ner i kylväskan ihop med en dunk aloe vera, en tub wasabi, samt en liten flaska mandelolja.

När jag väl hade kört mitt flyttlass från Oslo till Malmö, vaknade jag alltså helt naturligt upp här nere med en enorm grötlängtan min första morgon. Flyttstressen var egentligen inte över, bilen skulle lämnas in i Örebro samma kväll och körtiden däremellan är ganska lång. Att leta efter grötgryn i kartonghavet skulle helt naturligt ta längre tid än att nöja sig med rester av gårdagens inköpta lunchbröd och sojayoghurt. Tankarna snurrade i mitt huvud, jag tänkte på hur folk förr i tiden gick med flyttgröt till varandra för att underlätta i det kaos som för en stund uppstår för nyflyttade. I brist på att ha mottagit något sådant besök bestämde jag mig för att, trots tidspressen, koka min egen.

Jag började med att tömma ned hälften av de blåbär jag hade fått med mig i en kastrull ihop med en skvätt vatten, och slog på värmen innan jag fortsatte mitt kornletande. I irrandet kom jag över en påse russin och passade på att tömma även dessa i kastrullen, för att undvika borttappandet av ännu fler produkter i mitt kaos. När blåbären sedan länge kokat sönder och samman drog jag till min glädje upp en rågmjölspåse ur en plastkasse, och vispade genast i några skedar av denna grovmalda fullkornsprodukt. Bärmassan tjocknade långsamt, jag saltade samt rörde i en liten sked av den dadelsirap min pappa grävt fram i sitt letande efter kaffe. Efter några minuter bestämde jag mig för att det hela var färdigt och serverade mig själv på den enda djupa tallrik jag kunde hitta i köksskåpet.

Ingen av mina nya lägenhetskompisar var hemma, men jag räknade med att de ville dela sitt porslin med mig. Det kanske jag inte skulle ha gjort. Den närapå svarta gröten matchade enormt bra min kopp alltför starka nyponte, färgmässigt. Då jag såg min komposition kunde jag inte heller låta bli att toppa gröten med en klick av tidigare nämnda sojayoghurt, detta visade sig även fungera utmärkt vad gällde smak. Jag njöt med alla sinnen under frukosten.

Det var min pappa som stötte på problemet då han tog disken.
”Du Jana, var tallriken blå?”
”Vaddå?”
”Ja, hade den en sån här färg? Den ser så konstig ut.”

På väg till Örebro var jag nära att svänga av då jag såg skylten ”Vitt porslin” peka in på en liten landsväg.

/jana

Senaste veckorna tillbringade jag tio dagar i Stockholm. Hos en av dem jag bodde hos blev jag bjuden på gröt till frukost.
”Det känns lite nervöst att laga gröt till dig” sa han. ”Lite som att dansa med Michael Jackson”.
Gröten var lagad på havregryn, salt och vatten i rimliga proportioner och utmärkte sig egentligen inte på något sätt.

När jag kom hem igen frågade folk vad jag hade gjort i Stockholm, och jag insåg att jag hade ägnat tio av mina tio dagar där åt att promenera i skogen. Att det var vad jag valt att lägga all tid på när jag besökt huvudstaden är bara en av många indikationer på att det är något fel på Skåne. Sista kvällen i Stockholm plockade jag nästan fem liter blåbär, med bärplockare. När jag kom hem satt jag uppe till klockan fyra på morgonen och rensade dem, i en allt mer förtvivlad kamp mot tiden –skulle jag hinna frysa in dem innan de ruttnade allihop? Tillslut blev jag ändå klar och morgonen därpå kokade jag blåbärsgröt enligt följande recept:

1 dl axas grynblandning
2 dl vatten
1/2 rivet äpple
1/2 dl blåbär
salt

Den ölliknande vätskan i ölglaset bakom blåbärsgröten är inte öl utan äppeljuice utspädd med mineralvatten. Jag har aldrig prövat att dricka öl till gröt, däremot har jag ätit gröt kokt på öl.

/vanda