Det var en julafton för länge, länge sedan. Husmor hade just kokat en stor kittel fylld med risgrynsgröt. Först av allt öste hon upp en rågad tallrik åt gårdens flitiga gårdstomte, som hade arbetat så hårt hela året. På mitten av den heta gröten lade hon en klick smör, som genast smälte och sipprade ner mellan riskornen, och inte längre syntes när hon placerade ut den rykande varma tallriken på farstutrappen.
När tomten såg grötfatet stå där, till synes utan smörklick, blev han rysligt arg. Han höjde näven och förbannade sina husbönder för deras snålhet.
Sedan gick han till ladugården och slog i vredesmod ihjäl gårdens bästa mjölkko.
När han avreagerat sig promenerade han buttert tillbaka. Det vore ju trots allt synd att låta gröten förgås. När han började sleva i sig av de mjölkkokta risgrynen upptäckte han till sin förskräckelse allt smöret i botten av tallriken. Vad hade han ställt till med?
Genast skyndade han över till prästgården och hämtade en ny ko, ännu fetare än den han just tagit livet av. Han placerade den i den döda kons forna bås.
Slutet gott allting gott.
