Det spelar ingen roll hur lång tid i förväg man påbörjar sitt nedpackande vid en flytt, det är alltid ett antal saker som bara måste göras sist av allt. Plocka blåbär kan höra dit, om flytten sker mitt i den bästa bärsäsongen och man vet med sig att ens destination inte en gång har en skog att bjuda på. Andra saker som måste göras sist av allt är sånt som att bära ut sin säng, packa tandborsten, städa, och inte minst packa ut den mat man inte lyckats äta ur skafferiet. Mjöl- och grynresterna skrek om min uppmärksamhet varenda morgon den sista veckan i Oslo, men lika ofta avfärdade jag deras rop om att bli uppätna med att jag var för stressad för att orka med några experiment. Därför skedde i princip ingenting på gryn- och blåbärsfronten på väldigt länge för min del, ingenting skedde faktiskt över huvud taget på självaste grötfronten. Istället stressade jag med att äta upp blåbären jag varit tvungen att plocka helt på sluttampen, eftersom jag var rädd att de inte skulle klara av den långa resan ner till Sydsverige. Detta projekt lyckades jag ganska bra med, och till slut hade jag bara 2,5 dl kvar som jag omsorgsfullt packade ner i kylväskan ihop med en dunk aloe vera, en tub wasabi, samt en liten flaska mandelolja.
När jag väl hade kört mitt flyttlass från Oslo till Malmö, vaknade jag alltså helt naturligt upp här nere med en enorm grötlängtan min första morgon. Flyttstressen var egentligen inte över, bilen skulle lämnas in i Örebro samma kväll och körtiden däremellan är ganska lång. Att leta efter grötgryn i kartonghavet skulle helt naturligt ta längre tid än att nöja sig med rester av gårdagens inköpta lunchbröd och sojayoghurt. Tankarna snurrade i mitt huvud, jag tänkte på hur folk förr i tiden gick med flyttgröt till varandra för att underlätta i det kaos som för en stund uppstår för nyflyttade. I brist på att ha mottagit något sådant besök bestämde jag mig för att, trots tidspressen, koka min egen.
Jag började med att tömma ned hälften av de blåbär jag hade fått med mig i en kastrull ihop med en skvätt vatten, och slog på värmen innan jag fortsatte mitt kornletande. I irrandet kom jag över en påse russin och passade på att tömma även dessa i kastrullen, för att undvika borttappandet av ännu fler produkter i mitt kaos. När blåbären sedan länge kokat sönder och samman drog jag till min glädje upp en rågmjölspåse ur en plastkasse, och vispade genast i några skedar av denna grovmalda fullkornsprodukt. Bärmassan tjocknade långsamt, jag saltade samt rörde i en liten sked av den dadelsirap min pappa grävt fram i sitt letande efter kaffe. Efter några minuter bestämde jag mig för att det hela var färdigt och serverade mig själv på den enda djupa tallrik jag kunde hitta i köksskåpet.
Ingen av mina nya lägenhetskompisar var hemma, men jag räknade med att de ville dela sitt porslin med mig. Det kanske jag inte skulle ha gjort. Den närapå svarta gröten matchade enormt bra min kopp alltför starka nyponte, färgmässigt. Då jag såg min komposition kunde jag inte heller låta bli att toppa gröten med en klick av tidigare nämnda sojayoghurt, detta visade sig även fungera utmärkt vad gällde smak. Jag njöt med alla sinnen under frukosten.
Det var min pappa som stötte på problemet då han tog disken.
”Du Jana, var tallriken blå?”
”Vaddå?”
”Ja, hade den en sån här färg? Den ser så konstig ut.”
På väg till Örebro var jag nära att svänga av då jag såg skylten ”Vitt porslin” peka in på en liten landsväg.
/jana
