Färgglad gröt för alla sinnen

Jag är äntligen färdig med det mesta som heter skola och klassamarbetsprojekt. Det känns, för stunden, enbart bra. Nu har jag återigen den lilla extra tid som krävs för att hinna med ett dagligt grötexperimenterande. Ett otroligt startskott på detta fick jag genom min mamma som just var på besök. För troligen första gången i mitt liv, upplevde jag att hon kokade mig gröt till frukost. Inte så att det annars är det motsatta som sker, men då hon vanligtvis mixar ihop sina fräscha frukost-smoothies rynkar hon ordentligt på näsan åt mig och Porridgehunters d.ä. när vi sätter igång med grötkokning. Jag började funderade över vad som egentligen tagit åt henne, men la snabbt bort grubblerierna då gröten snart stod på bordet.

Min mamma hade övertygats om grötens storhet väldigt plötsligt och jag var fortfarande keen på en närmre förklaring för hur detta gått till.

Första dagen här i Oslo bjöd hon på hirsgröt, en av hennes två favoriter, förklarade hon. Denna kokades av vanliga hirsflingor i ganska mycket vatten. Hon tillsatte solroskärnor och en nypa salt under koket, i övrigt hölls den neutral. Det mest utmärkande för denna gröt var det som jag ville se på som tillbehör, men min mamma bestämt hävdade var en del av själva gröten. Se på bilderna för närmre detaljer.

En liten dispyt uppstod huruvida detta verkligen kunde räknas som en helhet. Jag propsade på att vissa tillbehör passar extra gott till vissa gröter, och att detta absolut var en fin kombination, men att det kanske snarare ska kallas för en rätt, där gröten är just den enhet som vi placerade i botten av våra tallrikar. Min mamma förstod tankegången men kunde inte helt hålla med.

Efter nästa morgon, då grynsorten var amarant (min absoluta favorit bland sädesslag), förstod jag att det jag tyckte bäst om var just att skilja ”gröt med mjölk” från tillhörande fruktsallad.  Denna dag hade vi på blåbär och när de smälte ut i rismjölken tog smakerna ut varandra på ett tråkigt sätt, dessutom skar det sig. Alla frukter och nötter ihop blev bara lite för mycket, jag kunde inte ta in allt, och då jag tog en andra portion som jag enbart toppade med några russin och en skvätt rismjölk smakade det hela plötsligt vidunderligt gott. Frukten var en perfekt sidorätt, men jag föredrog att hålla den där. Min pappa, som höll sig till kaffe och croissant, kommenterade att det kanske var som att dricka sprit. Innan man är särskilt van vill man helst blanda ut den med mest möjligt groggvirke, men efterhand rensar man bort en sak i taget tills endast den rena smaken finns kvar.

Efter mina föräldrars avfärd googlade jag mig av en slump fram till en sida med ett gröt-test, och efter att ha svarat på fem enkla frågor om hur jag lever mitt liv, fick jag av lantmännen följande svar:

Du är något av en bohem, som gillar att läsa, resa och diskutera livet. Du föredrar naturliga, rena smaker. Havregrynsgröt med äpple och kanel skulle passa dig, du sinnrika människa.

Relativt fria tolkningar utifrån sakliga svar hade definitivt bäddats in i denna kommentar, men då det ändå låg något i slutklämmen valde jag att genomföra testen som om jag var min mamma. Erkännas ska att jag var tveksam till vad hon skulle ha svarat på flera av de fem frågorna, men efter ett försök med mycket inlevelse fick jag denna kommentar:

Du njuter av mat och är kanske något av en gourmé. Du trivs bäst när du får laga mat tillsammans med dina vänner. En mustig gröt med grahamsgryn och exotiska frukter skulle passa dina smaklökar.

Jag upplevde kanske denna beskrivning mindre passande generellt, men vad gällde grötvalet tror jag faktiskt att lantmännen prickat rätt.

Du kan ta testet här, jag vill dock inte garantera någon ett vettigt svar.

/jana