Efter tre månaders tid har jag nu lämnat Damaskus och gett mig av söderut genom Jordanien. Veckorna innan vi tömde vår lägenhet och gav oss av var hektiska. Jag och min sambo hade båda studier som vi ville avsluta och vi hade flera bekanta vi önskade hinna träffa en sista gång. Vi hade även nyligen haft några stycken besök från Sverige (bland annat av Porridgehunter d.y.) och jag hade till följd därav ett flertal paket med havre och kli, som jag till en början använde med yttersta sparsamhet bara för att de sista veckorna inse att jag kanske inte skulle hinna laga gröt på alla mina skandinaviska gryn innan vi lämnade lägenheten. Att ta med sig alla dessa öppnade grynpaket verkade otympligt och opraktiskt, och efter de svårigheter jag ditintills haft med att förklara konceptet gröt för araber jag mött på resan verkade det inte vara värt besväret att ta med grynen till resturanger på vägen och be dem tillaga dessa åt mig. Jag kände alltså en viss stress även i fråga om att tillaga och äta upp så mycket av grynen som möjligt för att så lite som möjligt skulle gå till spillo.
Til råga på allt inföll två påskhelger på raken – en katolsk och en ortodox – som resulterade i att gatorna runt vårt hem, i den kristna delen av Damaskus gamla stad, fylldes av oräkneliga processioner med trumslagare, uniformsklädda barn, fackelbärare och kristusskulpturer i mänsklig storlek. Dessutom hade grannpojken köpt två levande neonfärgade kycklingar som sprang runt på vår innergård och pep. Jag tyckte hela tillvaron kändes stressig, kaotisk och lite surrealistisk när jag nåddes av ett meddelande från min syster angående den assyriska påskgröten. Självklart ville jag ta reda på så mycket om den assyriska påskgröten som över huvud taget möjligt var, men jag kände egentligen inga assyrier i Damaskus och mitt försök med att bjuda hem mig själv till en katolsk arameisk bekant gav mig bara kilovis med kebab -hon förklarade att man under påsken frossar i kött eftersom man lever helt veganskt under fastan dessförinnan.
Den ortodoxa påskhelgen, som inföll veckan därpå, var tillika våra sista dagar i Damaskus. Den stress och kaos jag beskrev ovan kulminerade under den helgen och jag blev tillråga på allt sjuk och beslutade mig för att stanna hemma och koka mig en egen påskgröt av de ovan nämnda grynresterna. I denna ville jag oerhört gärna ha russin men hade inga hemma och ville, återigen av ovan nämnda skäl, inte gå ut och försöka handla mig några. Till slut fann jag dock en påse med russin och nötter på en hylla i köket, vilken kom från nagra iranskor som besökt en av stadens shiitiska moskeer. De hade förklarat att denna blandning var köpt i en moske i Iran – om de gav bort den till någon i en annan moske skulle detta ge dem tur. Tillika skulle den som åt upp nöt- och russinblandningen också få tur. Medan jag sorterade ut russinen ur påsen och släppte ner dem i havret som puttrade på spisen framför mig funderade jag på både shi’itismen, den ortodoxa kyrkan och påskgröten men kom inte fram till något nytt. Nästa år gör vi ett nytt försök -Sverige är också känt för sin stora assyriska befolkning.
/vanda
