En första reserapport

Medan Jana under förra månaden mixtrade med julgrötar förbredde jag mig inför en halvårslång resa till Mellanöstern. Det är inte alla som är medvetna om att det är i Mellanöstern gröten har sitt ursprung – i synnerhet inte lokalbefolkningen här som generellt sett aldrig verkar ha hört talas om gröt. Under det kommande halvåret hoppas jag kunna finna några av de pusselbitar i grötens historia som vi behöver för vår kommande grötbok. Kanske kommer jag rentav kunna verka som en grötens missionär i dessa trakter där denna uråldriga maträtt är så uråldrig att den rent av glömts bort. Under tiden kommer jag, i mesta möjliga man, försöka rapportera om gröten i resandets vardag här på bloggen.

Resans första stopp var Istanbul. Det blåste och regnade och temperaturen låg på ett par plusgrader när jag och min sambo anlände, och den enda verkligt behagliga platsen att upprätthålla sig på var hotellets inglasade takterass som var fylld med värmeelement, orientaliska mattor och raki. En av kvällarna bjöd ett Italiensk par, som bodde i rummet mittemot vårt, oss, ytterliggare en svensk hotellgäst och hotellägaren på risotto. Det var en trevlig tillställning. Italienaren visade sig vara konstnär och berättade att hans senaste projekt bestått av skulpturer byggda av bröd. Intresserat berättade jag om mitt grötintresse. Det visade sig att varken det italienska paret eller den kurdiska hotellägaren visste vad gröt var för något. Jag försökte förklara. Jag berättade noggrannt hur man kokar gröt, om grötens konsistens och utseende, samt hur den äts. Den tredje svenske hotellgästen småskrattade roat under tiden. Teoretiskt sett tror jag mina åhörare förstod vad jag sa, samtidigt tror jag inte de förstod alls.
”Is this porridge?” frågade Italienaren, med hänvisning på risotton, vilken på grund av hans ovana vid det turkiska riset, blivit osedvanligt kladdig.
”Well, it’s like porridge, but still it’s not quite porridge because it’s food…”
Italienaren tillstod att han skämdes över risottons konsistens och att han betraktade den som misslyckad. Jag försäkrade att jag tyckte den smakade utmärkt. Vi samtalade en stund om spannmål i konst innan vi tog avsked av varandra. Nästa dag skulle jag och min sambo resa vidare söderut…

Ytterliggare rapporter om gröt på vår resa kan väntas här på bloggen. Tills dess kan de som är intresserade se exempel på italenarens brödskulpturer här.

/vanda