Römmegrötsdate på Valdres

Det var det svenska killgänget (plus mig&Jasmine) som på väg upp på toppen av Galdhøpiggen, Norges stolthet, Nordens högsta fjäll, gång på gång mötte på det norska tjejgänget. Blonda 28åringar, varav flertalet bosatta på Majorstua, gick plötsligt om den brokiga svenskeskaran som en gång i tiden kommit till Oslo för att tjäna storkovan, och efter att ha bott här så pass länge bestämt sig för att se något mer av landet. (Galdhøpiggen kändes rimligt vid ett sådant tillfälle, då det helt logiskt måste ha den bästa utsikten över detta land, högst som det är.)

Och sedan var det svenskegängets tur att gå om det norska tjejgänget när de satt ner och knaprade på sin kvicklunch, medan vi svenskar, pigga på dadlar, kutade förbi och vinkade i farten. Så fortsatte dagen, ända upp på toppen, och helt ned. Nästan. Det var på nervägen något blev fel. Det svenska killgänget kutade på. Norskorna som borde varit långt bakom oss, försvann helt ur bilden då jag och Jasmine tog det lite långsammare på hemvägen. Lite långsammare och lite annorlunda. En annan väg än skyltningen sa oss. En lite stenigare sådan, en lite halare, en lite längre. En omväg, en felväg. Så när vi kom ner till hytten, efter en 4-timmars nedstigning (vilket var dubbelt så lång tid som genomsnittet) hade our guys gett upp, och gått över till de norska jenterne. Där satt de allihop och koste sig med rödvin framför brasan. Vi eftersläntrare insåg att lära-känna-varandra-snacket redan kommit så pass långt att det inte längre var någon vits att lägga sig i, så vi höll oss i utkanten.

Nästa eftermiddag gick turen hemåt. Vi skulle åka genom Valdresdalen för att så länge som möjligt kunna insupa synen av det norska fjälllandskapet. Och tro det eller ej, om inte det samma sker som det gjorde upp på fjälltoppen föregående dag. Plötsligt är vår bil ikapp tjejernas. Vi kör i samma takt en bit, varpå de stannar och vi är först. Snart är de ikapp oss igen, då vi legat tillräckligt länge bakom en lastbil, och hela fjällbestigarmönstret verkade vara tillbaka då jag propsade på ett förarbyte, alltid bra att hålla sina körkunskaper vid liv. Den då körande mannen sa OK, men jag noterade en inneboende skepsis jag inte kunde spåra upphovet till. När jag svängde ut på vägen från P-platsen vid sidan, och inte klarade att få in en enda växel av de fem jag hade att välja på i vår 7-sits Toyota från Rent-a-wreck, hade chaufför nr.1 svårt att dölja sin stress, men han behärskade sig, och det var först när de andra killarna i bilen började prata om vad ”det där stället” hette som jag förstod att något var i görningen.
”Ska vi alltså stanna någon speciell stans?” Frågade jag.
”Ja vi ska ju ha en grötdate med tjejerna” fick jag snabbt som svar.
”Va? Grötdate? Vaddå? Nej ni skämtar! Men ärligt då, ska jag se efter någon skylt?”
”Jo, vi skulle ju stanna på en grötdate, Valdresflya hette det ja!”

Jag sneglade på Andreas och såg allvaret i hans min. Det var sant. Vi kvinnliga varelser hade missat viktig info där framför brasan igår, sena som vi varit. Nu förstod jag det stressande i min långsamma körning, men precis då rundade jag en krök, och framför mig såg jag tjejernas bil igen. Den stannade till vid en utkikspunkt, jag var först igen.
”Men grötdate, vaddå? Varför har ingen talat om det för mig? Vad är en grötdate? Det här är ju                   superspännande. Det är ju jag som är intresserad av gröt!”
Inre bilder byggdes upp med snabb fart, och jag såg för mig hur norrmännen förr i tiden hade löpt runt i bunad bland fjällbäckar och ljungsnår, för att till slut stöta på sin käreste bakom ett klippblock och där tillsammans avnjuta en perfekt kokt gröt som smälte i munnen, till fläkten av den friska vinden som skakade fjällbjörkarnas grenar.
”Nej, men, det var nåt ställe man kunde få Rømmegrøt eller nåt sånt… Vi kan väl stanna där och käka vi också?”
”Ja, absolut, gröt! Jag har ju just ätit, men jag iakttar gärna gröten.”

Upphetsningen över detta fenomen gjorde körningen jämnare, och jag märkte knappt själv då jag sakta gled in på en parkering med skylten Valdresflya vid sidan. Den norska bilen gled in efter oss.

Exalterat hoppade jag ur bilen och studsade fram mot den lilla stugan, medan de andra stannade och hälsade på tjejerna. Där inne möttes jag av en söt kaneldoft och en handskriven meny på väggen vid sidan av receptionen.

Vaffel
Rømmegrøt
Stølskost

Den dignade av norska specialiteter, jag såg storögt på fenomenet när jenterna kom in och bad kvinnan i luckan om rømmegrøt till 7.
”Nei, dessværre. Vi er tomme for grøt. Det har gått så mye av den idag!”

Jenterna liksom vissnade ihop i sina hurtiga fjällkläder, smilen dog snabbt ut. De svenska killarna höll modet uppe, det var inte gröten de var ute efter.
” Ni kan ju få vaffel här!”
”Åh, nei, vi vill jo ha mat, ikke vaffel.”
”Mat? Å då ska ni äta rømmegrøt?”

Jag stod lite vid sidan av och orkade inte lägga mig i denna kulturkrock. (Se tidigare inlägg om den norska rømmegrøten för en bättre förståelse av vad för sorts maträtt detta är.) Jag skämdes så smått för mina landsmän som inte förstod allvaret i denna situation. Självklart kan man, som norrman, inte byta ut en äkta hemlagad Rømmegrøt mot en vaffel, hur god vaffeln än må vara. Jag kände plötsligt en mycket starkare koppling till dessa tjejer än föregående kväll, och visste inte alls hur jag skulle hantera situationen. Mest av allt ville jag åka hem och förbereda min egen frukostgröt till nästkommande morgon innan det blev alltför sent. Jag traskade moloken mot bilen, då jag hörde en av de svenska killarna diskutera högljutt och engagerat med receptionskvinnan bakom mig.

”Så jag kan alltså få se en bild av rømmegrøten på er hemsida efteråt? Så bra! Det är ju i alla fall lite   plåster på såren då!”

Jag kände mina mungipor dra sig uppåt igen. Detta var mitt engagemang, som med tiden smittat av sig i min närhet. Jag kände en liten seger inombords.

/jana