Jag skriver detta inlägg efter månader av hårt arbete på ett demensboende utanför Köpenhamn. Varje morgon har jag gått upp kl. 04:45 för att ta tåget över Öresund. Det första jag gjort när jag anlänt till arbetet är att gå ner till storköket för att hämta upp frukosten till våningens 25 pensionärer. Denna består var morgon av 2 nybakta bröd med tillhörande pålägg, 3 paket fruktyoghurt, 3 behållare med havregrynsgröt och, slutligen, en liten behållare fylld med en ångande varm, trögflytande, gråbrun dansk gröt.
Jag hade sedan tidigare kännedom om den danska specialiteten öuuleröö* -som min kollegor med en subtil näsrynkning på min förfrågan svarade att den kallades. Porridgehunters hade faktiskt till och med själva försökt tillaga öuuleröö en gång även om vi då varken visste hur man tillagar denna gröt eller vad den hette. Detta var dock första gången jag träffade på öuuleröö i sin naturliga miljö.
Den oskrivna regeln på arbetet är att det är tillåtet att äta av överbliven mat som annars skulle slängts. Öuuleröön är alltid överbliven. När frukosten dukas av klockan 11 är det aldrig någon som tagit så mycket som en sked av den. Jag kunde knappt bärga mig tills jag fick pröva hur äkta öuuleröö, tillagad i ett genuint danskt storkök, smakade. Från första början blev jag dock placerad i den ena av våningens två avdelningar, medan öuulerööen blev stående på den andra. Jag återsåg den inte på nytt förrän den redan låg i soppåsen. Så fortgick det en längre tid. Jag funderade några gånger på att smya över till det andra köket för att förse mig med frukost, men insåg att det hade verkat oansvarigt att lämna min egen avdelning obemannad. En dag då vi var extra många i personalen beslutade jag mig dock för att snabbt smita över till köket där öuuleröö-en stod. Vid bordet, på vilket öuuleröö-en var placerad, satt två av mina kollegor och drack kaffe. De frågade förvånat vad jag gjorde där.
”Jag skulle bara låna några hakklappar” ljög jag instinktivt.
”Hakklappar?” Förvirringen hade bara ökat.
”Spisestykken” rättade jag mig, tog en bunt hakklappar och gick tillbaka till min avdelning igen medan jag förbannade min feghet. Jag tänkte att jag skulle ha stått för mina sanna intentioner istället för att försöka anpassa mig till rådande normer.
En vecka blev jag slutligen tillfrågad om jag inte ville gå på öuuleröö-avdelningen, då två ur personalen där var sjuka. Med glädje accepterade jag erbjudandet. När jag hjälpt pensionärerna iordning och serverat dem frukost tog jag en tallrik och lyfte locket av behållaren med öuuleröö. Där låg den nu och väntade på mig. Ett tjockt segt skinn hade bildats vid ytan. Jag skulle till att ösa upp på tallriken, men ett sting av nervositet fick mig att hejda mig i sista stund. Jag var inte nervös för smaken på öuuleröö-en men för mina kollegors reaktioner. Att äta av den alltid orörda öuuleröö-en kändes på något vis som ett etikettsbrott. Jag var redan sedd som avvikande på min arbetsplats på grund av att jag varken förstod eller talade danska. Jag ville inte verka ännu mer märklig. Efter ett kort övervägande öste jag istället snabbt upp lite öuuleröö i en kopp och slog mig sedan ner för att avnjuta det hela med en tesked, samtidigt som jag höll den andra handen lite lätt över koppen för att dölja det faktum att innehållet inte var kaffe utan något annat. Öuuleröö-en smakade förvånansvärt lätt och friskt, samtidigt som den kändes mycket tung och mastig. Smaken var på en gång syrlig och dovt söt. Jag kunde inte besluta mig för om det var gott eller obehagligt att äta av den. Plötsligt upptäckte jag att en av mina kollegor stod och tittade över min axel, ner på koppen jag höll i handen.
-Ær det öuuleröö? frågade hon med en antydan till chock i rösten.
- Jag svarade generat att ”jo, det är öuuleröö”
Min kollega skakade konfunderat på huvudet.
När jag kom hem berättade jag exalterat hela incidenten för Porridgehunter d.y., som var på tillfälligt besök. Vi satt uppe och diskuterade öuuleröö-ens detaljer en stund, men pga. mina tidiga arbetstider var jag tvungen att gå lägga mig tidigt.
”Är det ok om jag tar den här folkölen?” var min systers sista ord till mig innan jag gick och la mig. När jag kom hem från arbetet dagen därpå hade hon redan rest vidare. På min digitalkamera fann jag följande bilder:
*Efter vissa efterforskningar kunde jag konstatera att dessa ljud var en muntlig representation av det skrivna ordet øllebrød
/vanda
[...] Den ölliknande vätskan i ölglaset bakom blåbärsgröten är inte öl utan äppeljuice utspädd med mineralvatten. Jag har aldrig prövat att dricka öl till gröt, däremot har jag ätit gröt kokt på öl. [...]
[...] av øllebrød som markering av denna dag, Tjugondag Knut. Som vi ju förstått i höst är ju øllebrødet egentligen helt enkelt en restgröt. Ett sätt att utnyttja lite för gamla varor, och få de [...]