Urgröt (kan DU tyda texten?)

(

DÅLIG GRÖT GER DÅLIGT BRÖD?)

För ett par veckor sedan suckade jag irriterat då min sambo kom hem från butiken söndag kväll och påstod att han inte fått tag i havregryn. ”Säkert”, tänkte jag, ”han la säkert inte ner någon energi i letandet. Det finns väl till och med i invandrarbutikerna.” Tilläggas ska, att det var just i en invandrarbutik han varit, eftersom det är det enda öppna du hittar en söndagskväll i Oslo. Men jag kunde inte annat än ge mig och klara mig utan gröt på måndagsmorgonen. Någon vecka senare var jag själv och såg efter gryn i samma affär, och såg det inte jag heller.

Döm om min förvåning alltså, när jag ännu några veckor senare, en helt vanlig dag, ännu en gång var till den samma affären för att inhandla något helt annat. Min pappa som var med envisades med att stanna framför kaffehyllan och betrakta de arabiska paketen, funderades över vad de egentligen innehöll för sort; bryggmalet, kokkaffe, espresso? Men det var alltså där, på hyllan under, som grynen låg. En genomskinlig plastpåse med en liten, liten klisteretikett i ena hörnet, enbart så stor att där fick plats med tre tecken, på ett för mig okänt språk, som vittnade om vad detta skulle föreställa. Men jag betraktade det hela på nära håll och bestämde mig för att det nog var havre. Det hade grynformen, även om de var tjockare än skandinavisk standard, och färgen var möjligen lite ljusare. Inget av paketen på hyllorna runtom påminde det minsta om att kunna höra till ens samma kategori av livsmedel. Aja, valet var enkelt, självklart skulle jag inhandla arabiska grötgryn, jag såg redan fram emot nästa morgon. I kassan fegade jag ur lite halvt och frågade försäljaren vad paketet egentligen innehöll. Han vände det lite fram och tillbaka, såg på det på närmre håll och skakade på huvudet. ”Men vad står det på etiketten?”, frågade jag och pekade på den. ”Åh.. nei, kann ikke lese det, eg skjønner ikke…”. Kön började hopa upp sig bakom mig så jag nöjde mig med detta svar och skyndade vidare.

Men det dröjde ett par dagar innan något mer hände och min pappa reste därifrån innan grötfrukosten nalkades. Jag ställde väckarklockan fem minuter tidigare än vanligt, om grynen skulle vara svåra att ha att göra med, då jag tänkte att det kanske inte godtas som anledning till att komma för sent på föreläsning. Jag studsade upp ur sängen den morgonen och började koka, på samma sätt som vanliga gryn. Linfrön, russin och lite, lite kardemumma hade jag i för att liva upp det hela en aning. Grynen växte snabbt och jag fyllde på mer och mer vatten, men de blev inte riktigt mjuka. Snart var det ont om tid och jag bestämde mig för att äta. De hade fortfarande ett inte direkt grötigt tuggmotstånd. Jag var småbesviken och mera nyfiken, nöjde mig med en väldigt liten portion och lämnade en lapp till min sambo. ”Jag råder dig att antingen ha på mer vatten och koka en stund till, eller laga ny gröt…” Det smakade inte riktigt havre, men jag kunde inte helt placera vad det var. Veteflingor? Men då är det konstigt att de placeras bredvid kaffet i affären, istället för ihop med de andra vetekornen som finns att inhandla i samma butik. Jag hade som tur var lite frukt att mixa ihop som tillbehör, men gick halvhungrig till skolan den dagen.

Min sambo åt inte av gröten över huvud taget med rädsla för att få dålig mage. Jag tyckte det var lite fegt, men kunde ju inte heller påstå att det smakade bra. Jag ställde kastrullen (som var ganska full) i kylskåpet när jag kom hem på eftermiddagen. Tänkte att det alltid gick att använda till något. Sen stod den där. Några dagar. Jag tittade på den emellanåt och funderade, tills jag på fredag morgon hoppade ur sängen med en aim att baka bröd. En kompis hade precis berättat om hur hon alltid har i uppblötta gryn/gröt i sina bröddegar. Och hon bakar gott bröd. Jag såg för mig det samma. Det här var just uppblötta gryn. De var inte sammanhållande som en gröt, utan innehöll snarare ett visst tuggmotstånd, som matvete. De fick i alla fall utgöra basen i min deg. Jag fyllde på med råg- och grahamsmjöl. Olja, druvsirap och jäst, och la över en handduk. Det gick halvdåligt. Jag hade tänkt mig ett snabbakat frukostbröd i brist på andra gryn hemma, men även efter att jag ställt bunken ovanpå ugnen i andra jäsomgången gick det trögt som gröt. Jag började misstänka att det skulle bli ett alltför kompakt bröd om jag blandade i mer mjöl än så, och öste istället upp innehållet i en form och körde in det i ugnen, fortfarande med konsistensen till en kaksmet. Magen kurrade ordentligt vid det här laget, min sambo hade redan fixat sig en annan frukost. Men jag väntade ihärdigt. En kompis hälsade på och vi satt i bakgårdssolen, men jag sprang in var 10e minut för att gång på gång konstatera att brödet (/gröten?) fortfarande var flytande i mitten. Detta trots att jag i brist på brödformar tagit en form för kakor, vilken var väldigt vid och bred och degen endast täckte en relativt tunt lager i botten. Efter 4o minuter försökte jag ösa ut den ur formen för att kunna grädda undersidan bättre, men den var för degig och stannade i formen. Efter en och en halv timme lyckades jag till slut få ut den, trodde jag, men insåg att ”brödet” kluvits på mitten, som man delar en tårtbotten för att ha i fyllning, och ett tjockt ojämnt lager fortfarande satt kvar i formen. Det hela hade färgen av en vacker råggröt, och även en misstänkt likt konsistens. Kanterna var lite skorpaktiga, men pga av det höga kli-innehållet (jag hade fullkornsprodukter av mjölet och lite extra kruskakli) förknippade jag även de hårda knapriga delarna starkt med gröt. Jag var alltför hungrig för att ha mer tålamod, och gröpte ur bottenlagret för att själv pussla på det på underlaget igen, och så ställa in bara ugnsgallret med gröten i en klump på mitten på nytt. Efter ca en halvtimme gav jag upp helt och hållet och tog ut flerparten av delarna. Det var ganska gott. Det minde om gröt. Jag hann vräka i mig några stora bitar innan jag kände hur väldigt mättande det var.

Min sambo sa gång på gång att det påminde mycket om någon sorts urföda, eller i alla fall stenåldersmat. Jag tänkte att det kunde stämma. Den arabiska kulturen är väl rätt gammal.

/jana