Årets julgrötssaga

Det var en julafton för länge, länge sedan. Husmor hade just kokat en stor kittel fylld med risgrynsgröt. Först av allt öste hon upp en rågad tallrik åt gårdens flitiga gårdstomte, som hade arbetat så hårt hela året. På mitten av den heta gröten lade hon en klick smör, som genast smälte och sipprade ner mellan riskornen, och inte längre syntes när hon placerade ut den rykande varma tallriken på farstutrappen.

När tomten såg grötfatet stå där, till synes utan smörklick, blev han rysligt arg. Han höjde näven och förbannade sina husbönder för deras snålhet.

Sedan gick han till ladugården och slog i vredesmod ihjäl gårdens bästa mjölkko.

När han avreagerat sig promenerade han buttert tillbaka. Det vore ju trots allt synd att låta gröten förgås. När han började sleva i sig av de mjölkkokta risgrynen upptäckte han till sin förskräckelse allt smöret i botten av tallriken. Vad hade han ställt till med?

Genast skyndade han över till prästgården och hämtade en ny ko, ännu fetare än den han just tagit livet av. Han placerade den i den döda kons forna bås.

Slutet gott allting gott.

Da’n före tomtegrötda’n

Kvällen före julafton är det mycket att stå i för de allra flesta, och bland allt pyntande och presentköpande är det lätt hänt att julens själva kärna hamnar i skymundan. Vi tänker förstås på julgröten, en av våra äldsta jultraditioner. Förra året publicerade vi en traditionell julgrötssaga här på bloggen, för att belysa farorna med att  slarva – eller för den delen spexa till det för mycket – med just denna tradition. I morgon publicerar vi ytterligare ett, lika delar roande och oroande, exempel från den svenska muntliga traditionen som visar på julgrötens allvar för hela husets välstånd.

Vad har hänt den stackars kon? Och vems knutna näve syns i förgrunden? Se svaret imorgon här på bloggen!

GOD JUL!

DECEMBER

Vi har åter trätt in i grötens högtid med allt som följer därtill: kommersiell hysteri, kakätande och stress. Sistnämnda faktor har gjort att vi inte hunnit med bloggen i den utsträckning vi önskat, men den som väntar på något gott…

Även i år vill vi påpeka att julkalendern från 2009 ännu finns kvar på vår blogg, det är bara att söka sig fram till dagens decemberdatum och få ytterligare en ingrediens avslöjad i luckan, vilka tillsammans kan kokas ihop till en stor grötfest den 24 december! Varsågod, här är en direktlänk till lucka nummer 2.

/Vanda och Jana

09/10/11

Hösten har kommit, och med den den årliga världsgrötdagen! Just idag högtidlighölls gröten, med fokus på dess närande förmågor när det kommer till global fattigdomsbekämpning, genom den skotska organisationen Mary’s Meals. Två år har gått sedan världsgrötdagen instiftades. Två år som för vår del inneburit lika många grötfester vilka inkluderat ekonomisk insamling till just Mary’s Meals.

I år inföll världsgrötdagen dagen efter The Golden Spurtle – Världsmästerskapet i grötkokning, och i detta virrvarr av viktiga grötdagar missade vi själva alltihop. Våra svenska kontakter, Pia Redin (tidigare nordisk mästare i grötkokning) och Lennart Svahn, skrädmjölsmjölnare, deltog båda två i tävlingen, men tog dessvärre inte hem några medaljer. Årets vinnare både i specialklass och huvudgren var, som vanligt, skottar.

I våra egna liv flyter grötvardagen på som vanligt. Varje morgon i det kök jag delar med runt åtta personer till kommenterar en annan boende hur intressant det är att iaktta våra olika frukostvanor. Ändå är slutsatsen varje morgon inte mer banbrytande än så att den stora majoriteten helt enkelt äter gröt. Efterhand har det kommit fram att inte bara jag sneglar på de övrigas grötportioner och tycker de ser godare ut än min, utan även det motsatta är ett faktum, utan att någon av oss egentligen kokar ihop något banbrytande, utan just nöjer oss med en jämn, om än grötig, stabilitet.

Snart kommer jag och Vanda att träffas för ett kort men fokuserat grötarbete. För stunden handlar det till större del om boken än bloggen, och tyvärr kommer vi även inom den närmsta framtiden vara sparsamma med att skriva inlägg här, men tar gärna emot receptförslag som livar upp våra måndagar!

Under sommarens arbete på en turisthytte i Norge kunde havregröten livas upp med brunost och jordgubbssylt, en norsk specialitet, särskilt vanlig i Gudbrandsdalen

/Jana

Rømmegrøt på Rondvassbu turisthytte

Vanda håller jämnt liv i babygrötgrytan den här sommaren medan jag flyttar vidare från det ena fjället till det andra. Jag har lämnat Himalaya och den tibetanska tsampan för den norska nationalparken och bergskedjan Rondane, och tillika den norska rømmegrøten.

Efter att tidigare ha bott i Norge några år och i samband med det ha utfört en någorlunda djupgående rømmegrøtsresearch, har denna maträtt i mina ögon normaliserats. Middagsrätten, bestående av kokt rømme (surnad grädde/ créme fraiche) avredd med vetemjöl samt serverad med smält smör och torkat kött, verkar plötsligt lika självklar som frukostens havregröt jag om morgnarna kokar till hyttans frukostbuffé. Men häromdagen tänkte jag till igen. Det var Rondvassbus engelska meny som lyckades optimalt i att framhäva rättens absurditet:

Sour cream porridge with dried meat + lemonade

Jag funderade över vilken icke norsktalande person som kunde få för sig att lägga 120 norska kronor på detta och tog upp ämnet till diskussion med några kollegor. Ingen verkade se den samma absurditet jag själv upplevde utan istället gled samtalet in på skillnaden mellan färdig rømmegrøt på påse kontra en hemkokt. De flesta menade sig kunna skilja ut den äkta gröten efter endast en sked då den är kraftigare i smaken. Jag förstod att jag själv måste uppleva skillnaden för att förstå vad de pratade om, och hyttans kock, Tonny, lovade mig genast att visa hur man kokar en äkta rømmegrøt i någon av de korta pauserna mellan bedriftens lunch- och middagsrusning.

     
Smöret börjar tränga fram      Gröten vispas kraftigt

Den fantastiskt goda, och kraftiga, rømmegrøten är färdig att serveras

Recept på Tonnys rømmegrøt

Koka upp två liter rømme. Sikta i ca 1 dl vetemjöl medan du vispar kraftigt. Blandningen ska bli någorlunda tjock. Låt den sedan stå på den varma plattan utan att röra i gröten. Snart börjar smöret tränga fram och lägga sig på toppen. Fiska upp det efterhand med en såsslev och ös över till varmhållning i en annan kastrull. Fortsätt så under ca en timmes tid under vilken du värmer 6 dl mjölk i ytterligare en kastrull. När det inte kommer fram upp mer smör öser du över hela gröten i en annan gryta eftersom den bränt lätt i botten. Vispa i mer mjöl, kanske 1-2 dl, så det blir tjockt som en kaksmet. Därefter ska det spädas med den uppvärmda mjölken, fortfarande under kraftig omrörning så alla klumpar försvinner och gröten blir silkeslen. Smaka av med salt, ca 2 teskedar är lagom till dessa proportioner. Servera med det uppfiskade smöret, socker och kanel.

/Jana

Dalia

Tillbaka i Indien men fortfarande i Himalaya har ytterligare grötar påträffats! I Rishikesh och McLeodGanj serverades de sedvanliga havregrynen på alla turistanpassade restauranger, men nu som vi överlevt ett antal resor med trasiga bussar längs de serpentindragna små grusvägarna norrut och anlänt tätorten Chamba ser verkligheten annorlunda ut. Här domineras turismen av indier som söker svalka i bergen och frossar i nordindiska specialiteter på hotellrestaurangerna. I detta ingår inte havregryn, ofta ingen gröt alls, men efter idogt letande stötte vi slutligen på detta under listan med varma drycker på menyn!

Se högra spalten: Separate porridge (Dalia)

Jag försökte beställa ”porridge” av kyparen, men han förstod inte ett ord. Jag försökte beställa ”Dalia”, men han uppfattade fortfarande inte. Slutligen pekade jag på menyn och fick ett skakande huvud till svar.

Samma dag tog vi oss ut ur byn och sov en natt på det familjedrivna hotellet Orchard Hut, där mat och te med familjen ingick i paketpriset, liksom en välkomstceremoni vilken innefattade rökelse, offergåvor och välkomsthattar. Följande morgon serverades vi Dalia vid sidan av vårt friterade bröd. Dalia är flingor av fullkornsvete vilka indierna äter kokta i mjölk och socker. När de serverar utlänningar används enbart halva sockermängden och eventuellt en nypa salt. Jag stötte också på kardemummakärnor i min portion, men det var en så självklar ingrediens att ingen nämnt att det ingick när jag frågat om gröten.

Hemlagad frukost på Orchard Hut

  

 Markus med välkomsthatt äter sin         Dalia med hemkokt plommonsylt
Dalia

/Jana

Chocolate Tsampa

Då vi anlände McLeodGanj (Dalai Lamas hemvist strax utanför Dharamsala) var mina förväntningar höga på en ny portion, riktig, tibetansk tsampa med jaksmör. I McLeodGanj är ett övervägande antal invånare exiltibetaner och deras traditioner, tempel, hantverk och restauranger dominerar gatubilden. Direkt efter ankomsten såg jag dock att en god business för detta landlösa folk var försäljandet av västerländska kakor som croissanter, äppelpaj och chocolate chip cookies, varor som förmodligen inte går att få tag på i Tibet. Men vid en närmre blick vände lyckan och jag betalade upphetsat 15 rupees för en Chocolate Tsampa Ball.

Bitarna började falla på plats. Tsampa verkar vara namnet på ett rostat kornmjöl, vilket vanligen används till att koka gröt av, på ett eller annat vis. För tibetanen beroende av inkomst från västerländsk flumturism var dock små chokladbollar ett bättre knep att ta till för att tjäna sitt levebröd.

Bollen var lagom söt inuti och bjöd på en distinkt kornmjölssmak

/Jana

Dhindo – Bovetegröt

Följ Janas fortsatta färd mot nya orientaliska grötigheter:

Den nepalesiska motsvarigheten till en indisk thali kallas Dhal bhat (bokstavligen Linser ris). Dal bhat är vad det nepalesiska folket i allmänhet lever på, och ofta är den just så enkel som en stor portion ris med lite tunn linssoppa på toppen, kompletterat med tillbehör efter prisklass.

På ett nepalesiskt hangout i Kathmandus turistkvarter var jag med om ytterligare en fantastisk grötupplevelse när jag gick för att äta en dhal bhat. På menyn fanns många lokala specialiteter och den tålmodige, tillmötesgående kyparen försökte på knacklig engelska besvara våra frågor. Efter att han sagt ordet buckwheat (bovete) beställde vi  in två exemplar av detta, som på menyn kallades Dhindo. Konceptet visade sig vara helt detsamma som vid dhal bhat, men med riset utbytt mot en bovetegröt. Hänförd försökte jag förklara för kyparen att jag älskar gröt. Trots att han uppenbarligen inte förstod ett ord verkade han glad över vår aptit. Gröten i sig var helt neutral och kokt av mjöl. Konsistensen var klistrig som i en afrikansk fufu och man kunde forma skedar eller andra skulpturer om så önskades utan problem. Smakmässigt gick gröten bra ihop med både curry och pickles men dhalsoppan ville inte sugas upp på samma vis som i en portion ris.

Senare läste jag följande i majskapitlet i min nya bok Religious & Useful Plants of Nepal & India:
”Seeds are eaten and ground into flour for making bread or dhido, a kind of food which Nepalese of the lower income group usually eat.”

/Jana

Nepalesisk khir på Sundarijal Forest View Resort

Jana fortsätter sitt idoga arbete med att blottlägga den nepalesiska grötens innersta mysterier!

Efter misslyckandet med tsampan har jag inga höga förväntningar på det nepalesiska grötutbudet. I Indien verkade ordet porridge, liksom i England, synonymt med havre och under våra första dagar i Nepal får jag samma intryck, varför min frukost på Sundarijal ForestView Resort blir en rejäl överraskning. På det än så länge halvfärdiga hotellet i en liten håla i Kathmandu Valley, där strömavbrott är vanligare än ström och restaurangutbudet begränsar sig till nepalesiska hak som serverar ris och linser, får jag nya perspektiv.

Managern, en pojkvaskern i 16-årsåldern, vill gärna sälja oss frukost trots en icke-existerande meny. Vi frågar om han har gröt och får ett avvaktande ”nej” till svar, vilket snart utvecklas till ett ”nja, vid särskild förfrågan”. Vi bestämmer oss för att sova på saken och beställa något enklare kommande morgon, men när vi kommer ner till receptionen uppmanas vi sitta ner och vänta på vår särskilt förfrågade gröt. Och den är verkligen värd att vänta på! De stora skålar med ”Khir” den unge grabben ställer fram smakar förträffligt ihop med det friterade vetebröd som visst ingick i beställningen. Med sin sälta och krispighet balanseras den mjuka, mjölkiga och lätt mjäkiga gröten perfekt. Vad som i Indien klassificeras efterrätt (och alltså innehåller små spagettbitar) är tydligen här en risgröt som kan fås till frukost. Åtminstone på särskild begäran. Kryddad med socker, nejlika och kardemumma, och kokt ihop med mjölk, ghee, russin och cashewnötter, är den mäktig som få. Stekt potatis dukas också fram och hela paketet är en fantastisk kolhydratchock inför dagens sextimmarslånga vandring i uppförsbacke.

/jana

Tsampa

Jana fortsätter att rapportera om orientaliska märkligheter. I dagens inlägg tar hon sig an en besynnerlig nepalesisk specialitet som vi har haft anledning att berätta om tidigare här på bloggen. Läs och förundras!

På vår väg till en trekk i Kathmandu Valley övertalar jag Markus att Bodnath är en sevärdhet på vägen vi bara inte kan missa. Bodnath är den största tibetanska buddhistiska stupan i Nepal, därtill World Heritage-märkt och påstås bevara en av Buddhas alla benknotor. Men det är inte den egentliga anledningen till att jag önskar besöka platsen. Runtomkring lever tibetaner på traditionellt vis, enligt Lonely Planet, vilken också är den guidebok som påstår att man på en av platsens alla restauranger kan få sig en portion äkta tibetansk tsampa. Vi lyckas hitta restaurangen som visar sig betydligt mer autentisk än sina grannar, men förvirringen tar över då jag enigt menyn kan välja mellan en tsmpa på vatten och en på mjölk. Enligt mina kunskaper baseras tsampa på tibetanskt smörte (ett mjölkigt te kryddat med en stor klick jaksmör). Då man bara har en liten skvätt kvar av detta i tekannan plockas det rostade kornmjölet fram för att liksom stampas ner i slatten tills en gröt bildas, vilken alltså kommer att innehålla både vatten, mjölk och smör. Jag försöker reda ut detta med den uråldriga krokiga tibetanska kvinna som tar emot vår beställning, men språket utgör en barriär och då jag gång på gång upprepar ordet ”butter tea” skakar hon bara på huvudet. Enligt kvinnan ska vi välja på vatten eller mjölk och socker eller salt. Försöket att få alltihop i ett tas emot med förfäran, och hon bestämmer sig för att ge oss vatten-salt kombinationen, vilken hon tycker verkar passande. (Efter mina upprepade förfrågningar garanterar hon också att ha i en klick smör, även om ordet jak verkar henne totalt främmande). Gröten som serveras har en perfekt avvägd saltbalans och smakar definitivt av rostat kornmjöl, men inte av te. Med avundsjuka hör jag senare våra hostel-grannar berätta om den gröt kokt på smörte de serverats på ett tea house långt borta från civilisationen under sin månadslånga trekk i Annapurna.

/jana