Trots att jag tidigare rest en del och besökt många platser helt i avsaknad av det vi i västvärden refererar till som en ”Supermarket”, fick jag inte riktigt ordning på mina tankar när jag tidigt på morgonen gick mot busstationen, kånkandes min tunga packning. Det enda som vägde där i var min matsäcksgröt, samt de paket spannmål jag av min syster blivit ombedd att ta med. ”Jag åker”, tänkte jag, ”ifrån ett av de land i världen som måste ha sämst odlingsmöjligheter över huvud taget, allt är bara berg och oframkomlighet, kyla och mörker, till själva kulturens hemland. Till området runt Eufrat där den människostyrda sädesslagsodlingen för tusentals år sedan uppstod, med en väska fullproppad med just sädesslag. Det spelar ingen roll hur stor avsaknad av supermarkets de har i Syrien, detta måste ju ändå räknas till de lokalt producerade produkterna som man kan köpa ur stora säckar på marknaden.”
Men så visade sig inte vara fallet. Min systers teori är att då man fick kontroll över odlingen och plötsligt kunde välja att framställa vete, som i motsats till havre jäser, valde man att koncentrera sig enbart om detta mer luxuösa alternativ och har sedan dess har nöjt sig om brödet. (Se de tidigare inläggen: En tredje reserapport och En fjärde reserapport för mer information om syrisk gröt.) Jag invände att dessa människor, precis som vi, väl ändå borde ha känt ett sug efter en varierad kost, blivit trött på sitt platta vetebröd och drömt om något hopkokt, något fylligt och mättande, men ingen av oss kom på någon annan förklaring. Klart och tydligt var i alla fall att det som fanns var vete. I de stora säckarna på marknaden såldes vete i olika former; bulgur, pasta och någon slags poopcorn-poppande chips. På restaurangerna var det enda spannmål som serverades det klassiska libabrödet, i vissa kiosker fanns importerat sticky rice att köpa. Jag märkte efter redan en dag att jag var tacksam över det kök jag kunde dela med min syster under vistelsen, som tillät oss laga vår egen frukost. Vi började varje morgon med klassisk havregrynsgröt, som avnjöts ihop med en färsk citrussallad. En dag då vi skulle upp tidigt för att ge oss av på en fyradagars-tur inåt landet, såg vi till att förbereda vår frukost redan kvällen innan, och tillagade en väldigt lyckad variant av rågröt. En fusion av våra svenska havregryn och de syriska färskvaror vi hade att tillgå.
Två blodapelsiner, i bitar
En näve hackade dadlar
Syrliga gula russin
2 dl havregryn
Ca 4 dl färskkokt kamomillte
Blanda ihop alla ingredienser och sätt lock på kastrullen, färdigt att äta nästa morgon. (Garnera eventuellt med en jordgubbe.)
Minnet av detta levde vi gott på, då vi de kommande dagarna serverades hotellfrukostar bestående till stor del av vitt platt bröd och till liten del av något annat. Den tredje morgonen vaknade jag smått frusen, med värk i kroppen och helt utan matlust. Vi skulle snart ta en buss vidare mot Damaskus, men först av allt konfronterades vi med en frukostjakt. Hotellet serverade ingenting, denna dag då jag lätt kunnat tänka mig att enbart dricka lite te och tugga på en vit brödbit. Att gå ut kändes inte lockande, men min mamma stod redan i receptionen och pratade ivrigt med hotellägarens son när jag kom dit. Hon förklarade att han skulle visa oss var man fick tag på ”foul”, en rätt vi diskuterat de senaste dagarna. Jag hade läst i Lonely Planet, (en väldigt opålitlig guide…) att detta var en slags grötliknande frukosträtt tillagad av bönor, vilket gjort mig väldigt ivrig, men när jag frågat min syster om fenomenet svarade hon att foul var en speciell sorts bönor som tillagades på säkert femtio olika vis. Ofta när man använde ordet refererades till de snabbmatsvagnar där man kunde få en tallrik med kokta bönor av denna sort, samt skålar med kryddor runtom att dippa sina baljväxter i. Som dryck avnjöts buljongen foulbönorna kokat i. Vi blev alltså båda glatt överraskade då vår foulguide, bara precis runt hörnet från vårat hotell, kunde peka ut en liten servering med vaxdukar på borden. Genom fönstret såg vi två stora män med lika stora grytor framför sig, ståendes sleva upp något i rejäla tallrikar för syrierna där inne. Vi blev visade till ett bord och guiden i samarbete med försäljaren tog upp en beställning åt oss, en beställning vi inte riktigt förstod vad den bestod av. Snart fick vi alla fick var sin stor tallrik till bredden fylld med mosiga foulbönor. På toppen låg ett berg av kokta kikärtor, varpå de slevat över tahin och olivolja. Som tillbehör serverades rå lök, inlagd rättika och gurka, färska myntakvistar samt peperoni.
Vi fick alla varsin brödbit, men samtidigt var detta den första rätten (bortsett från linssoppa) där jag fått en sked att äta med, något man annars uteslöt då brödet normalt tjänade bestickrollen. ”Det måste vara det ultimata beviset på att detta ändå är en bön-gröt”, sa jag till min syster. ”Ja”, svarade hon ”och på att det skriker gröt- och baljväxtavsaknad om dig”, svarade hon, och hänvisade till det faktum att jag inte bara fått en sked att äta med, utan två. Jag njöt, och hoppades innerligt att mitt dåliga mående inte berodde på en kommande magsjuka, då jag satte in på måltiden. Det smakade än mer fantastiskt än det såg ut att göra. Kryddningen bestod av lite salt och mängder citron. De pickles vi fått vid sidan av utgjorde en perfekt brytning med sin lite vassa sälta och ättiksyrlighet. Brödet fungerade bra för att neutralisera det hela.
Foul
Jag åt nästan allt, varpå jag sov gott under den fyra timmar långa bussresan.
